Storify

Ofta när jag varit på någon konferens eller så, så använder jag Storify för att samla, spara och dela tweetsen från konferensen, både mina och andras. Man kan samla in material från många andra sociala medier, t.ex. Instagram, Youtube och Facebook, men jag brukar nöja mig med Twitter, då det ändå oftast är där det händer under en konferens.

När jag nyss använde Storify för att samla tweets från det här evenemanget, så upptäckte jag att ny funktionalitet lagts till; nämligen möjligheten att bädda in ens ”story” på en webbplats. Jag provar här nedan.

[View the story ”Sociala medier och webb — hur kan bibliotekarien förhålla sig till nya kommunikationskanaler” on Storify]


Really Simple Syndication…

…brukar man säga att förkortningen RSS står för, det korrekta är egentligen Rich Site Summary. RSS är ett sätt att prenumerera på olika material som postas regelbundet på teh interwebs, det kan till exempel vara blogginlägg, uppdateringar på en webbsida, eller varför inte nyinköpte böcker på ett bibliotek.

Från I juli i år stängs den utan tvekan populäraste webbaserade RSS-läsaren Google Reader ner, av för mig oklar anledning. Eventuellt för att det helt enkelt inte är så många som använder den, eller för att man vill att vi ska följa olika nyhetsflöden i det häringa, vahettere… Google+, som ingen heller använder. Nåväl. Vad det än beror på, så har de som använt Google Reader i alla fall blivit ganska ledsna och ser sig nu vilset om efter ett alternativ. Jag tänker att eftersom jag kanske har någon som använder det Användbara Lilla RSS-flödet här till höger, eller använder RSS för att följa min andra blogg, så kanske jag, som den serviceminded bibliotekarie jag är, bör föreslå något alternativ.

Det är säkert redan bekant för många att man kan följa RSS-flöden direkt i sin webbläsare, i Firefox som jag använder hamnar flödena där man har sina bokmärken. Men det är ju inte riktigt samma sak som att ha sina flöden samlade på ett och samma ställe där man kan läsa dem direkt. När jag har tittat på alternativ till Google Reader så har jag tittat på NetVibes, Feedly, och The Old Reader .

NetVibes är nån slags ganska avancerad tjänst för att inte bara samla RSS flöden utan även andra flöden, från sociala medier eller från särskilda ämnessökningar. Man skapar olika ”dashboards” med olika ämnesinriktningar och kan också välja att publicera sin dashboard publikt. Personligen kände jag att denna tjänst var lite för avancerad för mig, det finns för mycket funktioner som jag inte behöver i just det här fallet och det tar för lång tid att förstå hur det går till (man kan däremot använda NetVibes för andra syften, men det tar vi i ett annat blogginlägg).

Sedan installerade jag Feedly, som är ett tillägg till Firefox och Chrome, som på ett oerhört smidigt sätt fångar upp ens Google Reader flöden. Ser enkelt och praktiskt ut och verkar vara den populäraste lösningen för många som brukat använda Google Reader.

Men av nyfikenhet så testade jag också The Old Reader, en tjänst som funnits ett tag och som utvecklades i samband med att Google Reader bytte utseende. Jag gillar den här tjänsten allra bäst hittills, det verkar finnas fler möjligheter att sortera och filtrera flödena på olika sätt och man kan dela sina flöden på facebook om man vill det. Det var dock lite krångligare att överföra Google Reader flödena till The Old Reader, det går bara genom att importera en fil som då först måste laddas ner från Google Reader (gå till inställningar, under kugghjulet, så hittar ni det).

Nu undrar jag vilka RSS-läsare ni föredrar, och varför då? Dela med er i kommentarsfältet!


Användbar liten hashtag-skola

Jag hänger på twitter en del, både privat och i tjänsten och har därför behov av att hålla reda på många olika flöden samtidigt. Jag tycker också att det är praktsikt att med hjälp av en klient kunna följa olika hashtags för omvärldsbevakning, eller för att till exempel kunna följa en konferens på avstånd. För detta använder jag, både på jobb-PC och hemma-diton, en klient för twitter som heter Hootsuite. Det finns en mängd andra sådana här klienter (där Tweetdeck kanske är den vanligaste) som med allra största säkerhet har samma hantering av hashtags som jag beskriver här, men eftersom jag använder Hootsuite är det hur man gör i Hootsuite jag kommer att beskriva nedan.

Många uppfattar och använder nog hashtags på twitter som enbart en slags ämnesbeskrivning av en tweet, utan att fundera närmre över varför det ska stå just en ”hash”, #, framför ordet. Det behövs egentligen inte heller för att det man skrivit om ska bli sökbart, däremot fyller det funktionen att ”ämnesordet” blir klickbart och det underlättar också insamling av twitteraktivitet vid exempelvis en konferens om man kommit överens om en gemensam hashtag.

I Hootsuite följer man mycket enkelt en hashtag genom att klicka på den och sen välja Save as stream. Då får man omedelbar tillgång till allt som skrivs med hashtaggen i ett dynamiskt flöde. Vill man inte längre följa hashtaggen är det bara att ta bort ”strömmen”.

Själv följer jag till exempel alltid  #ebok och när en intressant konferens pågår lägger jag ofta till den som ström också. Med ett av mina arbetskonton, det för konferensen Creating Knowledge VII , följer jag såklart vår egen hashtag #ckvii för att se om någon pratar om oss. Detta är ett, av många, sätt att bevaka vad som sägs om den egna organisation på nätet, man behöver inte alltid söka upp informationen utan man kan bevaka vad som sägs istället. ”Bevakning” låter förresten lite negativt, men jag tänker att man får ta det som sägs, både det positiva och det negativa, som feedback som kan användas för att förbättra verksamheten. Det är såklart INTE för att hålla kolla på vad enskilda tycker och sedan hämnas genom att vara sur i lånedisken! 🙂


Mer om Jing

Jag har ju skrivit om Jing tidigare, lite sådär i förbifarten, men får ibland frågor om vad jag använder för att spela in mina undervisningsfilmer så därför lägger jag nu ut texten om Jing.

Jag vill först av allt klargöra att det är inte så att jag hittat Jing på egen hand eller kommit på själv att man kan använda det för att spela in undervisningsfilmer, det gjordes redan på mitt jobb när jag började här, så jag har ärvt tekniken av kollegor och företrädare. Det har också på senare tid blivit på modet här, inte helt otippat, att istället använda Adobe connect, så det är inte alldeles omöjligt att jag också går över till det vad det lider. Jag har dock tvekat, eftersom jag inte är alldeles säker på att Adobe connect, med alla dess avancerade möjligheter, faktiskt skulle tillföra något. jag vill ju faktiskt bara visa en webbresurs, eller visa hur man söker i en databas.

Nåväl, det om detta. Nu till själva Jing. Det är alltså som en mycket enkel och liten applikation som man installerar på sin dator och som man sedan kan använda för att både ta screenshots av delar av eller hela skärmen och för att filma det man gör på skärmen. Om man vill, så kan man ha Jing i en kant av sin skärm, som en liten sol, så att man alltid kan nå det och snabbt använda det. En del tycker solen är i vägen och då kan man ta bort den och ha tillgång till Jing som alla andra program, från startmenyn eller i ikonfältet i nederkant av skärmen (på PC då, hur detta ser ut i Mac vet jag inte). Jag gillar att ha solen, att programmet är så lättillgängligt och lätt att använda tycker jag är nästan hela poängen (det finns ju andra, liknande program). En viktig parameter att känna till är att har man gratisversionen av Jing så kan man bara filma i högst fem minuter. Jag har aldrig tyckt det har varit något problem med denna begränsning, snarare är det en tillgång att en utomstående faktor tvingar en att vara kort och koncis.

När jag gör mina små filmer, för att dema en söktjänst tex,  så börjar jag med att ta bilder med hjälp av Jing av det jag vill visa, dessa klistrar jag in i en PowerPoint. Sedan lägger jag till eventuella pilar i bilderna, samt skriver manus i anteckningsfältet. Sedan filmar jag bilderna, och läser upp mitt manus, och då tas ljudet upp samtidigt (mikrofon krävs förstås!). Det är ju en svaghet, att man inte kan lägga på och redigera ljudet separat, men det är ju som med allt annat, man får vad man betalar för.  Eftersom jag vill se mitt manus kan jag inte heller filma i visningsläge, utan filmar i redigeringsläget. Jag kan alltså inte heller dra nytta av animeringsmöjligheterna i PowerPoint, men det är inte heller något jag direkt saknat.

Nu kommer den informerade läsaren att undra, varför använder tokan inte PowerPoints inbyggda filmfunktion? Ja det kan man fråga sig. Det är väl delvis av vana, men delvis för att jag har fått för mig att ljudet kopplas till varje bild, på ett sätt som jag tror är lite osmidigt. Sen är det också så att Jing erbjuder möjligheten att publicera bilder och filmer på deras sajt, dvs, jag får en färdig länk som jag kan lägga in i vårt distansundervisningssystem och så är det klappat och klart. Det är helt enkelt oerhört lätt och smidigt att använda Jing och för mig har det hittills trumfat alla eventuella snajdiga funktioner som andra lösningar kan erbjuda.

Efter så här mycket prat om Jing känns det som att jag väl får bjuda på ett smakprov. Betänk då att detta är en film som riktar sig till en specifik målgrupp, våra internationella masterstudenter. Den ingår i ett introduktionsblock i deras distanskurs och är inte avsedd som nån slags allmän film som man lägger upp på Youtube eller så. Så gör inte det, är ni snälla :-).


Slideshare, Wordle och Jing

I förra veckan hade vi den årliga LUB-dagen, en eftermiddag en gång om året då så många bibliotekarier som möjligt inom LUB försöker samlas på samma plats för att lyssna på intressanta föreläsningar kring ett tema samt förstås mingla och dricka vin. Eftersom jag fick LUB-stipendiet förra året fick jag hålla en kortare presentation där jag berättade om vad stipendiet använts till, nämligen London Online Information, och jag berättade även lite om vad jag tyckte var mest intressant på konferensen. Nedan kan man se min presentation, som jag har laddat upp på en webbtjänst som heter Slideshare, för att jag enkelt ska kunna dela den och bädda in den. En annan bra grej med Slidehare är att de erbjuder en möjligheten att på ett enkelt sätt licensiera sina presentationer med Creative Commons licenser. Nedanstående presentation har en CC-BY-Non-Commercial-ShareAlike-licens, dvs, du får använda och förändra presentationen hur du vill  bara du anger upphov, inte säljer den samt delar vidare under samma licens.

View more PowerPoint from Ingyplingy
En av bilderna i presentation är ett ordmoln, som jag använde för att ge en snabb överblick av vad jag hade lyssnat på och sett under konferensen i London. För att skapa detta ordmoln använde jag mig av den enkla tjänsten Wordle, där man kan mata in en text eller ord, alternativt bara ge en URL och så skapar Wordle molnet åt en. Och det finns många fina layouter och färger att välja mellan!
När jag sedan ville ha med bilden i min presentation så fick jag vara lite kreativ, ty Wordle erbjuder endast antingen utskrift av ens bild eller att man sparar den i ett offentligt bildgalleri. Jag, som ju helst ville ha en bildfil typ .jpeg, använde därför istället Jing för att enkelt ta en bild av ordmolnet som jag sen kunde kopiera in i min presentation. Jing kan jag för övrigt verkligen rekommendera, det är superpraktiskt att när man vill och behöver lätt kunna ta en bild av något man har på sin skärm, en bild man sedan kan spara på sin dator eller som en länk eller bara kopiera och klistra in någonstans. Jag har även använt Jing för att spela in små undervisningsfilmer!

Pinterest

Sedan ett litet tag tillbaka så är det nya svarta ”att pinna”. Dvs att ha en digital anslagstavla på Pinterest där man nålar upp bilder på sådant man gillar, i olika kategorier man själv kan välja, och sen kan världen se och man kan dela med sig av sin ”Pinboard” på olika sätt.

Det har förekommit lite diskussioner kring huruvida man begår upphovsrättsbrott när man använder Pinterest (läs mer här) och det enkla svaret är väl att ja, en vanlig average användare som inte tänker sig för gör nog garanterat det hela tiden. Pinterest bygger nämligen på att man sparar bilder som man hittar på nätet. En länk skapas automatiskt till där man hittade bilden, men enligt de flesta länders upphovsrättlagstiftningar så har man ändå begått lagbrott eftersom man helt enkelt inte får publicera bilder som andra har tagit hursomhelst.

Hur kan man då komma undan detta? Jo, man lägger såklart enbart upp egna bilder, eller bilder man har licens att använda! Ganska många bibliotek i USA arbetar redan på ungefär detta sätt med Pinterest, t.ex. New York Public Library.

Med inspiration från den här artikeln så har jag försökt skapa något litet för mitt bibliotek. Vad tycks? Som synes har jag glatt pinnat bilder från vår katalog, då jag tänker att vi har betalat för att ha tillgång till bilderna både där och i LibGuides så lite Pinterest ovanpå det kan inte vara hela världen.


Readability

Jag tänkte starta med att tipsa om ett litet användbart verktyg som i alla fall har gjort min nätupplevelse minst ca 65% bättre. Det heter Readability och är en plug in för Firefox som man använder när man vill läsa en lite längre text på nätet. Den rensar bort allt ovidkommande runtomkring, reklam, länkar, höger och vänsterspalter, banners, osv, så att bara själva texten finns kvar. Dessutom vackert centrerad och med läsvänligt typsnitt, teckenstorlek och bakgrund. Texten blir helt enkelt läsvänlig. När man har använt tjänsten i några veckor så förstår man inte längre hur man nånsin orkat läsa något på nätet utan den.

Det finns också appar till både Android och iOs devices och de synkar såklart med webbkontot så att man kommer åt sina sparade texter var man än är. På sin stationära dator måste man använda Firefox som webbläsare, men det gör ni väl redan?

När ni har laddat ner Readability plug inen så kan ni provläsa till exempel denna krönika i SvD: Förlagens framtidsskräck.

Epilog: Om man vill så kan man sätta sig och fundera lite över vad tjänster som Readability innebär för annonsmarknaden på nätet och vad det i sin tur innebär för vad nätet kommer att innehålla i framtiden. Eller så kan man låta bli.